Hej läsare, Ni som fortfarande finns kvar. 
Jag kollar statistiken och ser att det faktiskt finns dom som fortfarande går in på min blogg.
Trotts att jag inte skriver nånting! 

Idag påväg till skolan funderade jag på ett fenomen. En sak jag själv är bra på att både tänka och säga.
Nämnnligen frasen INTE NU. 
Senaste veckan, månaden, månaderna har jag funderat på vad jag gör och varför jag gör det.
Eller snarare varför jag inte gör det?? 
Den vanligaste ursäkten jag har när saker dyker upp, planer, vad som helst är att "det går ju inte nu för jag måste gå klart skolan först". Det känns som jag är fast här tills den dagen jag står där på trappan till A-huset och skriker "för jag har tagit studenten tjalalalala". Men vafan ska det vara så för? VARFÖR måste jag vänta? 

Redan nu kan min resa börja, nu idag kan jag bestämma vart jag ska åka, när jag ska åka, varenda öre jag spenderar dessa dagar som är kvar tills jag slutar skolan kan va avgörande för min framtid. Det är i alla fall så jag känner. 

Sån ångest, sån press. Vill inte va här. Vill inte gå i skolan. 
Jag vill se världen. 

Hur eller hur tog jag ett beslut förra veckan om att från och med nu ska jag säga mera JA och mindre nej. Jag kan inte sitta i en lägenhet och glo. Jag vill träffa människor. Jag är så jävla nyfiken, på ALLT. 
På allt som inte är vanligt, på allt som inte är vardag, på allt som skulle kunna ge mig minsta lilla pirr i magen, på minsta lilla som skulle kunna få mig göra nått oväntat. 

Jag vill inte ha tråkigt, men jag vill inte ha kul i den definitionen av att supa varje fredag, lördag och tro att det är det som är livet.

Livet är så himla mycket MER. Det måste vara så. 
Annars dör jag nog här i lilla Kisa.