Så var tiden inne. Idag hade jag min sista träff på familjeteamet i Kisa.
Och oj vad stolt jag är över mig själv. Vilken resa jag har gjort. 

Jag kom till M på familjeteamet för ca två och ett halvt år sen. Inte för att jag egentligen tyckte att jag behövde det men för att dom runt om kring mig tyckte det. Nu har jag gått där regelbundet sen jag var 15 år. Herrejisses vad tiden går. 

När jag först började gå och prata med M förstod jag inte riktigt vad jag gjorde där. Jag var 15år och trodde jag hade 100 koll på mig själv och mitt liv. Nu i efterhand ser jag hur fel jag hade. 

Jag har levt som medberoende i flera år, utan en aning om vad det gjorde med mig som människa. 
Hur mycket jag skadats och vad jag har fått offra av mig själv, min tid och mitt liv. 

M hjälpte mig med massor. Gav mig svar på alla tusen frågor jag haft i mitt huvud. Lyssnat i timmar på när jag pratat om mig själv. Stöttat och gett mig verktyg att kunna förändra mina tankebanor och mitt handlande. 

Jag ville vara alla till lags, jag ville klara mig själv, jag var 15 år och trodde jag var vuxen. Jag trodde jag visste vem jag var och vad jag ville. Men egentligen hade jag ingenaning. Jag trodde jag hade självkänsla, men jag hade bara självförtroende. Vilken inte alls är samma sak. 

M hjälpte mig med allt, fick mig att åka på Eleonora, en höst och en vår därefter, där jag fick massor med ny kunskap och inte minst tusen AHA?!-upplevelser. Såg till att jag kom iväg på anhörigveckan. Trotts att jag tveka. Och det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv.

Om det är någonting jag har fått höra de senaste åren av människor runt om mig så är det "ingen borde gå igenom det du har gått igenom, och speciellt inte så ung som du är". Och jag håller med dom. Men vilken livserfarenhet jag bär på. Det är den erfarenheten jag kommer ha nytta av i framtiden. Det är det jag vill jobba med senare i livet. 

Jag har lärt mig så sjukt mycket om mig själv dom senaste åren. Jag har förändrats massor. Jag tänker annorlunda och jag handlar annorlunda. Ibland faller jag tillbaka till konstiga eller felaktiga tankesätt men jag har en stabil grund att stå på nu. 

Jag är så sjukt tacksam för allt och inte minst stolt över mig själv, när jag ser vart jag är idag. Inte riktigt ända fram än, men det tror jag aldrig att man blir, men jag är en bra bit på rätt väg. 


Idag på sista mötet fikade vi, vi skrattade och pratade gamla minnen. M har följt mig länge nu, hon har sett mig under de värsta och under de bästa dagar jag haft. Jag är inte rädd för framtiden längre. Jag är super taggad. 
Jag fick en nalle utav M när vi skulle säga hej då. En nalle som hon sa "är bra på att lyssna". Jag döpte den till Edit - En Dag I Taget.