Vi började vid nio med morgonmöte och alla fick berätta om känslor och tankar från igår och om hur första natten hade varit. Jag berättade hur jag kände, varpå Christer, vår gruppledare förklarade för mig att det är okej att tillåta sig känna vad den än är för känslor som dyker upp under veckan. Jag valde därför att sluta fundera på varför jag kände som jag kände och accepterade det faktum att just den här dagen kanske jag är arg. Då får det vara så. 

Det som är mest spännande med att vara på anhörigvecka är att man inte har en aning om vad som kommer hända. Vi har fasta tider för mat och möten men förutom det är det ingen som säger iförväg till oss vad det är vi ska göra under dagen. Vilket är väldigt smart av dom här eftersom de flesta som kommer hit har precis som jag väldigt stora kontrollbehov och för oss är det bra träning att inte få veta innan vad det är vi ska göra. 

Under förmiddagen pratade vi om beroende sjukdomen. Vi pratade om hur vi som anhöriga kan möjliggöra för den beroende att fortsätta med droger. Vi pratade om hur man definierar att en person är beroende och vad för olika beroenden det finns. 

Något som verkligen var en väckarklocka för mig var det faktum att en person som är beroende av ett kemiskt ämne har faktiskt inget val. Från början hade man nog det. Det kan varit olika faktorer som gjorde att en person valde att börja med droger. Men det är av endast en anledning personen fortsätter - just för att personen är beroende. 

Jag kan inte förändra andra människor. Jag har försökt många gånger. Jag har aldrig lyckats. Det kan vara lätt att ta till sig det rent logiskt, men sedan när det väl gäller försöker jag trots allt påverka i alla fall. Idag pratade vi mycket om att sätta sig själv i första rummet. 

Som jag skrev här uppe tidigare vet vi inte i förväg vad det är vi ska göra. Så på förmiddagen fick vi reda på att gruppen skulle utökas till det dubbla antalet då patienter från nämndemansgården skulle komma och delta i resterande dagar. 

De kom efter lunch och vi spenderade resten av dagen till att lära känna varandra. Först var det lite jobbigt eftersom man redan på en dag byggt upp en stark och bra relation till den första lilla gruppen vi hade och nu kom det nya människor igen. 

Det gick som tur jätte bra. 

Idag fick vi vår första uppgift. Vi blev indelade i smågrupper där hälften var anhöriga och hälften var patienter. Och vi som var anhöriga fick välja ut tre saker som har påverkar oss eller som har hänt under vår tid vi har haft en eller flera relationer med någon som är beroende. Christer uppmana oss innan att nu var första läget vi fick att lyfta på locket ordentligt, vi skulle prata om det som satt allra längst in och det som gjorde allra allra ondast. Det som man konstigt nog skäms mest för. Fast det inte är nått pinsamt alls. 

De som var beroende fick lyssna och när vi var klara kommenterade ingen någonting vi sagt och vi fick ingen feedback alls.

Det var verkligen så sjukt nyttigt för mig tror jag. Både att få helt blottad för alla öppna upp om saker jag aldrig någonsin pratar om och det faktum att ingen kommenterade det jag sa efteråt. 

Det allra jobbigaste med den här dagen har varit det att jag helt plötsligt ser mig själv från en helt ny synvinkel. Jag ser nu att mina problem jag trott kommit senaste åren har funnits hos mig sen jag var liten. Jag har nog alltid vetat om det egentligen men jag har inte tagit det till mig. Redan när jag gick på mellanstadiet grät jag om jag inte fick alla rätt på glosförhören. Varför? 

Det är nog inte för inte mina kompisar kallar mig "mamma CrisTina". 

Att vara här har fått mig inse att jag har mer än bara kontrollbehov. Eller mitt kontrollbehov visar sig på olika sätt. Jag styr o ställer gärna. Jag engagerar mig i mycket saker och i människor. Men jag för också över mitt kontrollbehov när jag äter. Jag kan ju gå en hel dag utan att äta mat och innan har jag inte tyckt det varit konstigt. Sen nästa dag äter jag helt normat igen. Varför? Är det att ha kontroll? Knappast. Och jag har inte ens reflekterat över den innan. 

Jag är också prestationsmissbrukare. Jag ville vara duktigast i skolan redan när jag var liten. Jag var otroligt stolt då jag fick alla rätt och mina lärare berömde mig för mitt engagemang! 

Det ända jag funderar på nu är varför det blev såhär. Hur kan jag varit såhär hela tiden utan att ha märkt det. Och varför blev det så? 

Jag hoppas på mera svar imorgon. 

Att skriva så öppet om det här är jobbigt. Men samtidigt känns det jätte bra att sammanfatta det viktigaste som hänt under dagen också. Det blir så mycket tydligare även för mig också då på något sätt. 

Måste även tillägga det att det är jätte kul att vi blev flera i gruppen. Det är några som är närmare i ålder med mig och vi har verkligen skrattat jätte mycket ihop idag. Alla tar hand om mig som jag vore allas lilla docka haha. 

Skönt är det också att min dåliga start på dagen vände och trotts lite förkylning och trötthet hade jag en jätte bra dag!