Fick en super morgon, var hur pigg och glad som helst. Men det avtog jumer in på dagen vi kom. 

Morgonens föreläsning som handlade om sorgbearbetning och hur vi ska gå vidare med att jobba med oss själva i tolvstegen blev väldigt jobbig. Jag satt tillslut och nästan grät mitt i allt. Helt plötsligt kom något till mig som jag helt och hållet förträngt i flera år. Minnet var som ett knytnävsslag rakt i ansiktet. 

Resten av föreläsningen hängde jag inte med överhuvud taget. 

När det var dax för lunch var jag fortfarande väldigt deppig och de andra lämnade mig lite ifred. Det var skönt så jag fick lite tid att tänka. 

Sedan efter lunch kom dagens uppgift. Vi skulle nu sätta oss i våra grupper och tillsammans reda ut vad det är för problem vi egentligen har. När vi kommit fram till ca tre konkreta saker som inte funkar och som vi måste ändra på hjälps alla åt för att komma fram till så bra lösningar som möjligt. 

Jag valde då, trotts att jag innan bestämt mig för att inte dela med dom andra om de jobbiga tankar som dykt upp på morgonen, berätta för dom. Och det går inte att beskriva den befrielse jag kände. Det kändes som en sten lyftes från mitt hjärta. 

När jag skulle åka hit trodde jag att det skulle bli en jätte jobbig vecka för mig. Jag trodde jag skulle tjuta o böla tills det tillslut inte fanns mer att gråta ut. Jag har tänkt och undrar hela veckan hur det kom sig att jag inte var ledsen. Jag har varit arg, jag har varit irriterad och sen har jag varit hur glad som helst. Men idag så kom det. Och Gud vad skönt det var. Efter det blev eftermiddagen hur bra som helst. 

Jag har hittat många nära vänner här. Vissa för livet hoppas jag. Speciellt dom som har varit i min grupp. Jag älskar dom allihopa och dom kommer nog aldrig förstå vilken inverkan dom kommer ha haft på mitt fortsatta liv. 

Nu har sista dagen gått. Tekniskt sett. Imorgon åker jag hem. Har lite hemlängtan men också en väldig separationsångest. Alla vi som är här vill stanna en vecka till. Dagarna har verkligen bara sprungit iväg. Fattar knappt ens själv vad det är som har hänt egentligen. 

När jag kommer hem ska jag fortsätta med att jobba med de tolvstegen och börja gå på al-anon möten i Lkpg. Som jag skrivit innan har jag verkligen anammat hela den här grejen och jag känner ju här hur bra jag mår av det. 

Jag vill att mina kompisar ska få vara kompisar. Känns som dom de senaste åren har fått agera psykologer. 

Jag vill bli vän med mig själv igen, och av att ha varit här i en vecka så känner jag att jag och min själ i alla fall har blivit bekanta.