Jag hade en natt för ett par dagar sen då jag fick så grov ångest. Ångest över allt jag gör med mitt liv. Eller kanske det jag inte gör. Jag tänkte på vad jag lägger min tid och energi på och insåg snart att det var på fel saker och på fel personer. 

Det slutade i att jag satte mig upp i sängen och tände lampan. Tog upp datorn och loggade in på Facebook. Raderade mitt konto. Tog upp mobilen och tog bort instagram. 

Det är inget permanent. Bara tillfälligt. Men jag känner bara usch just nu. För all tid jag spenderar framför datorn. Med blicken nere i mobilen. Jag missar fan halva dagar. Jag har ingen aning om vad för saker jag missat att se bara hittills då jag varit helt försjunken i min jävla telefon. 

Och så kände jag usch. För alla jävla Facebook-vänner som inte ens vet vem jag är. Usch för alla jobbiga jävlar som ska lägga till mig utan att jag aldrig har träffat dom. Killar som börjar gilla mina bilder och skriva till mig fast vi inte ens känner varandra. 

Nae usch. Jag är fan 19 iår. Jävla larv alltihopa. Vill man lära känna någon så träffas man. Då får man kanske anstränga sig lite. 

Jag vet att jag är värd så mycket, ändå någonstans där inne finns en röst som säger till mig att jag inte duger. Fast jag visst gör det. 

Jag är värd det allra bästa. Jag har alltid önskat mig det allra bästa. Vänner som alltid oavsätt vad ställer upp och försvarar mig. Killen som fan skulle göra allt för att få vara med mig. Han som stolt tar min hand ute på stan och helst av allt säger att jag är hans, och att han är min. 

Ändå hamnar jag där. Och jag vet exakt varför jag hamnar där. Och det är inte någon annans fel. Det är mitt eget. Just för att jag själv någonstans tror att jag inte är värd det. 

Den natten gick det inte att somna. Jag gick in till Hanna och kröp ner hos henne och berättade om allt jag tänkt och allt jag kände. Och det slutade med att hon tog bort FB och instagram hon också. För att vi missar halva livet och för att vi är värda så jävla mycket mer. 

Ikväll har jag en sån kväll igen. Som jag känner att jag inte duger. Jag vet inte varifrån den kommer. Ensamheten. Men jag vet att jag kände såhär för ca tre år sen också. Innan jag träffade Jimmy. Jag kunde känna mig som ensammast och obetydligast i världen. Helt utan anledning och helt från ingenstans. 

Men sen av någon anledning försvann det. Det är det som är så sjukt. 

Ca en månad innan jag träffade Jimmy tog jag tag i mitt liv. Bröt alla relationer som inte var bra för mig. Löste alla otalda konflikter jag haft med människor helt utan anledning. Det var som ett "projekt" jag startade för mig själv. Som jag bara bestämde mig för att göra. Och tre dagar innan jag och Jimmy träffades för första gången la jag upp en bild på fb där jag log, med bildtexten lycklig. Och jag kommer ihåg det så väl. För det var verkligen så. Jag hade på något sätt tagit mig förbi ett jätte stort vägskäl i mitt liv. Och mådde just då så jävla bra. Tre dagar senare såg jag Jimmy för första gången. Då var det så enkelt. För jag brydde mig inte. För första gången i hela mitt liv tror jag kände jag mig självständig. Jag behövde inte hans uppmärksamhet. Jag kände inte att jag behövde göra något för att försöka få honom att gilla mig. Och så blev det så i alla fall. Han bjöd faktiskt ut mig. På en riktigt dejt. Fast vi inte ens kände varandra. 

Vi var nog faktiskt lite av en match made in heaven. 

Sen höll det ju inte fullt ut ändå. Men det var väl kanske inte så konstigt. Jag var bara 15 när vi träffades. Men nu är han min bästa vän istället. Och det är bättre för oss båda två! 

Det känns lite som att jag står vid det där vägskälet nu igen. Nu är det liksom upp till bevis. Nu ska allt jobb jag gjort och all lärdom jag tagit visa sig. 

Ändå ligger jag här i sängen nu och känner mig så jävla vilsen.