Det är både bra och dåligt och fylla så sent som jag gör. Det dåliga var bla. Att när jag var liten blev ofta min födelsedag en del av julfirandet, det kändes nästa aldrig riktigt som bara min dag som jag alltid har tänkt att det måste kännas för dom som tex fyller en helt vanlig dag i juni tex. Men det är ändå positivt. Jag har mycket att se fram emot på en och samma gång. Men så är det ju det där med dom "viktiga födelsedagarna" som att bli tonåring, och 15 och få se barnförbjuden film på bio och många grejer som inte har 18års gräns har istället 15års gräns. Även fast den gränsen var lättare att tämja på. 

Nu är det min artonde födelsedag. Redan för ett år sen när jag fyllde sjutton såg många av mina kompisar fram emot att fylla 18, det låg så nära för dom som fyller i februari, och jag hade precis fyllt 17. 

Det finns egentligen inte mycket jag ser fram emot med att fylla 18 förutom det faktum att jag äntligen kan ta mitt körkort och börja betala mina egna saker med internetbank. 

Självklart ska det bli kul att gå ut på krogen osv men det är inte lika stor grej längre som det kändes som för ett år sen. 

Jag har höga förväntningar på min födelsedag. Det har jag alltid. Oftast för höga. Varje år, och då menar jag verkligen varje år hoppas jag på det allra  bästa. Jag har som ett exempel varje år önskat mig en hundvalp och en häst. För då vet ju alla att det alltid kommer stå överst på min önskelista även om det kanske inte är så aktuellt just nu. 

Jag kanske har höga krav, höga förväntningar och det kan nog ibland kännas jobbigt för mina nära och kära. Men man fyller ju faktiskt bara år en gång om året, och man vet ju aldrig vad som händer. Det kanske är min sista födelsedag nånsin, det vet man inte. 

Då tycker jag man får ha höga förväntningar! 

På söndag firar vi mig med släkten och på måndag har jag bjudit hem alla tjejkompisar och på tisdag då jag faktiskt fyller år ska vi gå ut och äta med familjen! 

Just nu känns det som det inte kan bli annat än bra så jag är förväntansfull!