Jag gick igenom en lång korridor, det luktade lite speciellt. Golvet och tapeterna var gamla. Det satt tråkiga, färglösa tavlor på väggarna. Jag gick in i ett kök och plockade disk. Det var gamla människor runt om mig, endel glada, endel förvirrade, endel mest tysta och för sig själva. Jag var på ett ålderdomshem. Jag jobbade. 

Jag gick in till ett rum där det stod en gammal tjock tv och en gammal sliten soffa. Jag skulle torka av borden.

Där i soffan, alleles sådär lugn och harmonisk som bara en person jag vet kan vara, sitter min farmor. Jag sätter mig bredvid henne i soffan. Vi ser på varandra och jag märker att hon inte känner igen mig. Jag försöker förklara vem jag är, säger att jag är Pelles dotter, Karin. Säger: farmor, känner du inte igen mig? Tänkte att det kanske inte är så konstigt, det är många år sen hon såg mig nu. Hon tittar på mig, granskar mig från topp till tå. Jag ser hur hon funderar och verkligen försöker minnas. 

Så tar hon min hand, brister ut: Karin!! Och vet helt plötsligt precis vem jag är. Vi kramas, hon har en sån där vit stickad kofta på sig som hon nästan alltid hade. Hennes vita krulliga hår. Hennes snälla ögon. Jag gråter, vi kramas. Vi sitter där i soffan i varandras armar i vad som känns som flera timmar och gråter. Jag tänker att det är så mycket jag vill berätta. Så mycket hon har missat. Allt som hänt sen vi såg varandra sist. Hur det går i skolan. Hur mycket jag saknat henne. Så mycket hon betytt för mig fast jag aldrig han säga det till henne. Om mamma och pappa. Om alla. Men orden räcker inte till. Det känns som vi har ont om tid. Det känns som hon försvinner snart igen. 

Vi kramas, gråter, jag burrar ner mitt ansikte mot hennes axel och hennes stickiga kofta. Sen ställer vi oss upp, börjar gå emot hallen och tillbaka mot den långa korridor jag kommit ifrån. Vi håller varandras händer, hårt. Tittar på varandra men säger inget mer. Jag kramar farmors arm och lutar mitt huvud mot hennes axel. Känner mig som tio år igen. Vi går sådärd igenom korridoren tills jag vaknar. 

Jag vaknar, i tårar, gråter tills tårarna tar slut. Fast med känslan av att det inte är så länge sen jag träffade farmor nu. Det kändes som hon var här precis och sen farsvann igen lika fort. 
Min farmor. Finaste, snällaste och bästa Lisa. Jag saknar dig.