Tro, livet, världen, universum.

När jag var 11, 12 år började jag intressera mig av kristendomen. Det var ungefär i den åldern jag började fundera på alla dom där jobbiga tankarna, tex. vem är jag, varför finns jag, hur kan jag ens finnas, kommer jag från en apa, finns Gud, vad händer när man dör, ja dom grejerna. Eftersom att kristendomen var det som låg mig närmast på den tiden (vi hade nog knappt ens pratat om dom andra religionerna i skolan) föll det sig naturligt att jag började läsa om det. Jag bestämde mig för att läsa hela Bibeln innan jag dör (har kommit till typ första Mose bok, himla tunna sidor det där asså) och så bestämde jag mig för att gå till kyrkan. Så blev det också, men inte på gudstjänster, jag gick ofta och bara satt på kyrkogården. Träffade många pratglada gamla tanter och även andra som jobbade där. Ett, två år senare konfirmerades jag. Jag kommer ihåg att det kändes som att jag faktiskt var den enda som gjorde det för att jag verkligen ville. Det var också då jag började gå på gudstjänster, alltså mässa. 
Det är nånting speciellt med att gå till kyrkan. Det är som terapi, som lugnande för själen. Sen dess blev jag fast, det var också efter jag konfirmerades som jag började öppet kalla mig själv troende, och då också kristen. 
Jag kan nog inte riktigt säga att jag tror på Gud, en man sittandes på ett moln. Men jag tror inte heller på evolutionsteorin, det kan inte bara va de. Jag förstår inte dom som tror att man bara lever för att föröka sig och sen när man dör bara försvinner och det blir svart typ. Om det är så kan man ju lika gärna ta sitt liv direkt känns det som, i alla fall så känner jag. 
Det MÅSTE finnas nån slags mening med allting. Allt som händer, det måste gå att förklara det. Saker händer bara inte, det händer ju av en anledning. Ödet. Så känner jag i alla fall. 
O andra sidan är det ju många som menar att just religionen uppkom av just den anledningen jag skriver här, att människor helt enkelt inte skulle orka leva med sig själva om dom inte tror på nånting mer. Nånting mera än bara det här. Livet liksom. 

Det är konstigt egentligen att jag blev troende, ingen annan i min familj är det och det var ingen annan som direkt ledde mig in på spåret heller. Det bara blev så helt enkelt. Ett tag funderade jag till och med på om jag ville utbilda mig till präst. Men så kände jag, nää, det blir nog lite för mycket. 

Det finns många gånger jag gråtit och haft ångest över livet. Hur fan det kommer sig att just jag får leva, hur just jag kan prata, röra mig, bli kär, se saker. Samtidigt kan det också få mig att känna mig så liten och obetydlig. Tänk världen, hur stor som helst. Och så tänker man universum, det går liksom inte. Det är för stort. För mycket. Och jag känner mig som minst och obetydligast i världen. 

En gång för tre år sen ungefär läste vi om evolutionsteorin i skolan, jag kommer ihåg det så väl. Jag och Hanna skulle plugga till ett prov, svaret på varför vi fanns var i stort sätt så här "först var det ingenting, sen var det lite kemiska ämnen, dom ämnena fyllde ett utrymme lika stort som en sockerbit och när dom förenades blev det en bomb och detta skapade allt det vi ser idag". 
VA I HELVETE?!? Vart är logiken där? Vad är utanför och bortanför den här bomben då? Och vad var utanför den där lilla sockerbiten? Ingenting? Inte ens luft? Absolut nada? Inget att se inget att ta på. Hur jävla flummigt låter inte det då? 
Hur som helst bröt jag och Hanna ihop när vi skulle plugga till det här provet, grät och kände oss som minst i världen. Inte ens ett dammkorn om man jämför med allt annat. Det hela resulterade i att vi kom fram till att vi MÅSTE FÅ VETA. Vi bestämde oss för att vi skulle skriva ett brev till NASA, anmäla oss till frivilliga försökskaniner. Dom skulle få skicka ut oss. Rakt ut i ingenstans, bara så vi får veta. 
Jag måste få veta.
Vi insåg att detta skulle va en total omöjlighet så länge vi båda inte fyllt 18 eftersom fram tills dess räknas vi fortfarande som barn och får inte bestämma själva. Så vi skulle minsann vänta. 
Nu är det ganska exakt en månad kvar till min 18:års dag. 
Så vad säger du Hanna? 

Kom-ihåg lappen har jag kvar fortfarande.