Deprission
Det är svårt att hamna i en situation som den jag sitter fast i nu. Nätterna känns långa, dagarna ännu längre och jag får liksom inte grepp om någonting. Det känns typ som att vara i en bubbla. Jag är här inne och alla andra och allt annat är utanför.
För att reda ut saker, kan jag börja med att berätta att det började tidigt. Min mamma har berättat för mig många gånger om stunder jag bröt ihop när jag var liten. Jag gick i lågstadiet och fick inte kläm på gångertabellen, jag traggla och traggla men det verkade inte fasta ändå. Jag grät när vi skulle ha förhör i skolan om jag inte klarade alla uppgifter. När jag gick i mellanstadiet och skulle ha engelska glosförhör grät jag om jag fick minsta lilla stavfel.
Men dom riktiga problemen kom inte förens jag gick i högstadiet. Jag tror man kan säga någonstans där i åttan. Betygen kom in i bilden och mer och mer kände jag nog att vad jag presterade i skolan definerade den jag var och inte minst, den jag skulle bli i framtiden. Redan i åttan, alltså när jag var 14 år handlade det om vad för gymnasielinje vi skulle välja och vad för något "vi skulle bli" när vi blev stora.
Jag visste nog någonstans egentligen att det inte var en störra grej än vad jag gjorde det till. Min mamma har utbildat sig många gånger och jobbar absolut inte med det hon först tänkte att hon ville bli.
Jag vet fortfarande att det inte är en större grej än det jag gör det till men trotts det går det inte ta bort den där lilla klumpen i magen som funnits där sen jag gick i högstadiet.
Jag kämpade på. Som alla andra gjorde jag mitt bästa, plus lite till. Valde linjen jag trodde skulle leda mig på "rätt" spår. Jag kan inte påstå att jag tror jag valde fel. Det är inte utbildningen det är fel på. Det är ju mig och mina allt för höga krav jag ställt på mig själv som satt mig i situationen jag är idag.
Första året gick bra, andra året gick lite sämre. Vad man nu definerar som dåligt är ju en annan femma. Tredje året, där jag är nu har jag stapplat mig fram. En dålig dag, en bra.
För att reda ut saker, kan jag börja med att berätta att det började tidigt. Min mamma har berättat för mig många gånger om stunder jag bröt ihop när jag var liten. Jag gick i lågstadiet och fick inte kläm på gångertabellen, jag traggla och traggla men det verkade inte fasta ändå. Jag grät när vi skulle ha förhör i skolan om jag inte klarade alla uppgifter. När jag gick i mellanstadiet och skulle ha engelska glosförhör grät jag om jag fick minsta lilla stavfel.
Men dom riktiga problemen kom inte förens jag gick i högstadiet. Jag tror man kan säga någonstans där i åttan. Betygen kom in i bilden och mer och mer kände jag nog att vad jag presterade i skolan definerade den jag var och inte minst, den jag skulle bli i framtiden. Redan i åttan, alltså när jag var 14 år handlade det om vad för gymnasielinje vi skulle välja och vad för något "vi skulle bli" när vi blev stora.
Jag visste nog någonstans egentligen att det inte var en störra grej än vad jag gjorde det till. Min mamma har utbildat sig många gånger och jobbar absolut inte med det hon först tänkte att hon ville bli.
Jag vet fortfarande att det inte är en större grej än det jag gör det till men trotts det går det inte ta bort den där lilla klumpen i magen som funnits där sen jag gick i högstadiet.
Jag kämpade på. Som alla andra gjorde jag mitt bästa, plus lite till. Valde linjen jag trodde skulle leda mig på "rätt" spår. Jag kan inte påstå att jag tror jag valde fel. Det är inte utbildningen det är fel på. Det är ju mig och mina allt för höga krav jag ställt på mig själv som satt mig i situationen jag är idag.
Första året gick bra, andra året gick lite sämre. Vad man nu definerar som dåligt är ju en annan femma. Tredje året, där jag är nu har jag stapplat mig fram. En dålig dag, en bra.
Nu har jag inte varit i skolan på fyra veckor. Det är så svårt att förklara för någon som inte varit där själv så man förstår. Men det bara kom. Det började med att jag var ledig i en vecka. Allt var som vanligt. Sen föll en bomb. Jag blev deprimerad. Jag förstår att en deprission inte är något som kommer över en natt. Men jag vaknade en morgon och kände mig annorlunda.
Tidigare när jag hamnat i sånna här "svackor" har det gått en dag, kanske två, sen är jag som vanligt igen. Den här gången blev det inte så. Orken och drivet jag haft innan var som bortblåst. Jag har alltid haft en plan i mitt huvud. Även fast jag hamnat i en svacka har jag alltid haft ett mål. En plan för hur jag ska lägga upp mitt skolarbete, hur jag ska fixa min vardag, mina relationer och mina åtaganden. Det var inte förens jag insåg att nej, jag har ingen aning om vad jag vill eller vart jag ska, som jag förstod att det här var inte bara en vanlig svacka som andra gånger. Jag var sjuk.
Som jag skrev i början, känns det lite som att vara i en bubbla. Avstängd och avskild från allt annat. Det är som att min hjärna inte hänger med, som ett konstant brus som stör kopplingarna jag annars gjorde hur lätt som helst. Jag bryr mig liksom inte längre. Det är det som är det läskigaste. Allt jag strävat efter, som varit viktigt tidigare spelar liksom ingen roll längre. Vad är skolan egentligen, om jag slutar gymnasiet i vår och förlorat mig själv helt och hållet på vägen.
Och inte nog med det, jag skulle jag lösa alla andras problem och engagera mig i massor saker på sidan om också. Jag satte mig själv i andra hand.
Nu i efterhand känns allt bara så himla dumt. Jag definerade mig själv i prestation. Inte för vad jag var. Och vem är jag då?
Läste en så bra grej en kille jag känner skrev på FB härromdagen. Att kanske blir man självisk när man mår dåligt. Och ja, så är det nog. Jag har valt att prioritera bort allt som ger mig ångest i mitt liv och bara göra saker som får mig att mår bra. Och jisses. Jag anade nog inte vilka konsekevenser det kunde få. Andra människor tycker och tänker nog både det ena och de andra om de val jag gör. Att jag inte går till skolan men att jag är med mina kompisar på en fest på lördag kvällen. Men jag har liksom inget bra svar på det. Jag tog upp det med min läkare, och varför ska jag stanna hemma egentligen när jag kan göra saker som får mig må bra. Som gör mig glad och som får mig glömma klumpen i magen i ett par timmar. Men det är nog det som sitter så djupt inpräntat i mig att "är man sjuk stannar man hemma". Men jag tror inte det är lösningen.
Jag har varit en tickande bomb. I fem år har jag gått och gått som en jävla uppskruvad klocka rent ut sagt och nu sitter jag här. För vad?
Det är slut med fel prioriteringar nu, nu väljer jag, och den här gången väljer jag mig själv. Jag tänker inte leva för skolan, inte för mina vänner, inte för min familj, inte för den stora kärleken. Jag tänker leva för min egen skull. Och jag VET att det kommer funka. Jag tänker inte vara en hamster i ett hjul längre. Jag har fått hjälp och från och med nu är det jag själv som är det viktigaste.
Jag önskar bara det var fler som kunde få hjälp med såna här saker som jag slåss mot varje dag. För jag vet att det är långt ifrån en person som det blir så här för. Vi lever under massor press idag. Nu talar jag inte bara för mig, utan för alla andra som också känner som jag gör.
Det är sorgligt att det finns så lite kunskap om det här, att det är så få som förstår. Eftersom det är inget vi pratar om att vi mår dåligt. Jag kliver inte in i klassrummet och är ledsen. Jag går inte till jobbet och är arg. När någon frågar oss hur vi mår säger vi att vi mår bra, kanske säger vi att vi känner oss lite febriga eller att vi har lite ont i magen istället. Fast det egentligen sitter i huvudet.
Jag lärde mig mycket under veckan jag var på i skåne som jag har skrivit om. Men det viktigaste jag lärde mig har jag nog massor nytta av i det jag går igenom just nu. Den veckan var starten på vad som skulle kunna verka som rena helvetet. Men jag tror någonstans att det är bra att det blivit såhär. Nu får jag en ny chans att göra om och göra rätt. Bli vän med mig själv. Jag vet att även om det inte hade kommit nu hade det kommit någon annan gång. Och tänk de människor som går i hamsterhjulet i hela sina liv.
Räddningen kommer inte från någon annan tyvärr, men när jag insåg det kunde jag ta tag i det på egenhand. Men med stöd såklart och professionell hjälp. Men det är ändå upp till mig, och nu vet jag det.
Det är som Alice Sebold skrev en gång. "You save yourself or you remain unsaved."
En dag i taget.
Tidigare när jag hamnat i sånna här "svackor" har det gått en dag, kanske två, sen är jag som vanligt igen. Den här gången blev det inte så. Orken och drivet jag haft innan var som bortblåst. Jag har alltid haft en plan i mitt huvud. Även fast jag hamnat i en svacka har jag alltid haft ett mål. En plan för hur jag ska lägga upp mitt skolarbete, hur jag ska fixa min vardag, mina relationer och mina åtaganden. Det var inte förens jag insåg att nej, jag har ingen aning om vad jag vill eller vart jag ska, som jag förstod att det här var inte bara en vanlig svacka som andra gånger. Jag var sjuk.
Som jag skrev i början, känns det lite som att vara i en bubbla. Avstängd och avskild från allt annat. Det är som att min hjärna inte hänger med, som ett konstant brus som stör kopplingarna jag annars gjorde hur lätt som helst. Jag bryr mig liksom inte längre. Det är det som är det läskigaste. Allt jag strävat efter, som varit viktigt tidigare spelar liksom ingen roll längre. Vad är skolan egentligen, om jag slutar gymnasiet i vår och förlorat mig själv helt och hållet på vägen.
Och inte nog med det, jag skulle jag lösa alla andras problem och engagera mig i massor saker på sidan om också. Jag satte mig själv i andra hand.
Nu i efterhand känns allt bara så himla dumt. Jag definerade mig själv i prestation. Inte för vad jag var. Och vem är jag då?
Läste en så bra grej en kille jag känner skrev på FB härromdagen. Att kanske blir man självisk när man mår dåligt. Och ja, så är det nog. Jag har valt att prioritera bort allt som ger mig ångest i mitt liv och bara göra saker som får mig att mår bra. Och jisses. Jag anade nog inte vilka konsekevenser det kunde få. Andra människor tycker och tänker nog både det ena och de andra om de val jag gör. Att jag inte går till skolan men att jag är med mina kompisar på en fest på lördag kvällen. Men jag har liksom inget bra svar på det. Jag tog upp det med min läkare, och varför ska jag stanna hemma egentligen när jag kan göra saker som får mig må bra. Som gör mig glad och som får mig glömma klumpen i magen i ett par timmar. Men det är nog det som sitter så djupt inpräntat i mig att "är man sjuk stannar man hemma". Men jag tror inte det är lösningen.
Jag har varit en tickande bomb. I fem år har jag gått och gått som en jävla uppskruvad klocka rent ut sagt och nu sitter jag här. För vad?
Det är slut med fel prioriteringar nu, nu väljer jag, och den här gången väljer jag mig själv. Jag tänker inte leva för skolan, inte för mina vänner, inte för min familj, inte för den stora kärleken. Jag tänker leva för min egen skull. Och jag VET att det kommer funka. Jag tänker inte vara en hamster i ett hjul längre. Jag har fått hjälp och från och med nu är det jag själv som är det viktigaste.
Jag önskar bara det var fler som kunde få hjälp med såna här saker som jag slåss mot varje dag. För jag vet att det är långt ifrån en person som det blir så här för. Vi lever under massor press idag. Nu talar jag inte bara för mig, utan för alla andra som också känner som jag gör.
Det är sorgligt att det finns så lite kunskap om det här, att det är så få som förstår. Eftersom det är inget vi pratar om att vi mår dåligt. Jag kliver inte in i klassrummet och är ledsen. Jag går inte till jobbet och är arg. När någon frågar oss hur vi mår säger vi att vi mår bra, kanske säger vi att vi känner oss lite febriga eller att vi har lite ont i magen istället. Fast det egentligen sitter i huvudet.
Jag lärde mig mycket under veckan jag var på i skåne som jag har skrivit om. Men det viktigaste jag lärde mig har jag nog massor nytta av i det jag går igenom just nu. Den veckan var starten på vad som skulle kunna verka som rena helvetet. Men jag tror någonstans att det är bra att det blivit såhär. Nu får jag en ny chans att göra om och göra rätt. Bli vän med mig själv. Jag vet att även om det inte hade kommit nu hade det kommit någon annan gång. Och tänk de människor som går i hamsterhjulet i hela sina liv.
Räddningen kommer inte från någon annan tyvärr, men när jag insåg det kunde jag ta tag i det på egenhand. Men med stöd såklart och professionell hjälp. Men det är ändå upp till mig, och nu vet jag det.
Det är som Alice Sebold skrev en gång. "You save yourself or you remain unsaved."
En dag i taget.