Det är ganska så sjukt. För ca fyra veckor sen skrev jag en status på facebook, där berättade jag om en händelse då en kille tafsat på mig under en spelning på nattklubben Kharma i Vimmerby. 
När jag skrev den statusen var jag förbannad, jag ville att hela världen skulle veta vilket äckligt svin han var. Trotts att jag själv inte visste vem han var. 
Och så var jag besviken på mig själv. För hur jag hade reagerat. För jag gjorde ju inget alls och det ångrar jag så mycket nu i efterhand. 

Innan det där hände på Kharma har aldrig något liknande hänt mig förut. Så när tjejer har berättat för mig när liknande saker hänt dom ute på krogen. När dom berättat om hur handlingsförlamande dom blivit. Precis som jag blev. Eller hur dom fuckat ur och kanske sparkat killen mellan benen eller slagit till honom på käften har jag inte funderat så mycket på det
Men nu ser jag allt så tydligt. Hur skev bild samhället har på såna här typer av händelser. 

Den där kvällen på Kharma sa jag till tre vakter och en polis om vad som hade hänt och helt ärligt fick jag ingen respons överhuvudtaget. Jag till och med pekade ut killen som gjorde det för en vakt som jobbade där. 
Argumentet jag fick för att dom inte kunde göra något var för att dom inte hade sett händelsen. Men vad sänder det för signaler egentligen. Om jag skulle slå någon på käften inne på dansgolvet och ingen vakt hade sett det kan jag slå vad om att jag ändå hade blivit utslängd om någon hade pekat ut mig och sagt att det var jag som gjorde det. 

Vi har en sån skev bild av vad som är okej och inte okej att göra och det skrämmer mig. Speciellt när vuxna människor som tex vakterna eller polisen som var där inte tog nått ansvar. Jag var rädd. Rent ut sagt livrädd för den där killen som var kvar där inne på dansgolvet och hade kul med sina kompisar och stod och dansade. Och dom människorna som jobbade där för att vi ska känna oss trygga gjorde ingenting.

Ändå blev jag chockad, över all respons jag fick då jag skrev den där långa statusen på fb om hela händelsen. Hur många det var som hörde av sig till mig och var lika förbannade som jag. 

Jag anmälde ju den där killen. Men för två veckor sen fick jag ett brev hem från polisen där det stod att ingen förundersökning inleds i brist på bevis. Nä det är ju inte så konstigt med tanke på att dom inte ens tog hans namn när vi var där den där kvällen trotts att jag kunde peka ut exakt vem det var. 

För en vecka sen, hur konstigt det än låter, hände samma sak igen. Den här gången var det på Prime i Vimmerby. Det som aldrig någonsin hänt mig förut har nu hänt två gånger under en månad. Det är ju nästan komiskt. Ändå inte alls. 

En kille till tafsade alltså på mig emellan mina ben när jag stod och dansade med mina kompisar. Min första reaktion blev exakt samma som förra gången. Jag blev chockad. Rädd. Ledsen. Förbannad. Men den här gången gjorde jag något som jag inte gjorde förra gången. Jag vände mig om till den där killen. Vet ifan vad jag sa. Men jag skrek. Puttade bort honom. Jag kommer inte ens ihåg för jag var så jävla förbannad. Men FYFAN va bra det kändes. Och samtidigt åt helvete. 
Men det sorgliga är att det här gången försökte jag inte ens säga till någon vakt. Jag orkade liksom inte försöka med den skiten en gång till eftersom det ändå inte hände nånting sis, min kväll blev ju bara förstörd. 

Och det är fel, för det kommer aldrig bli nån förändring om vi inte påtalar det här VARJE GÅNG DET HÄNDER och säger att det inte är okej. 

Så. Till killen som tafsade på mig på Kharma för fyra veckor sen. Och till dig som tafsade på mig på Prime förra helgen. Jag önskar ni visste hur det känns. När någon dubbelt så stor som du, med alla sina vänner om kring sig, tar sig friheter över din kropp. När du är för liten, för svag och för rädd för att göra något åt det. När man skrattar dig rakt upp i ansiktet. Jag önskar ni visste hur det kändes. När något tas ifrån er. För det var det ni gjorde. Ni tog min stolthet och ni tog min tillit. 
Tänk på era systrar, tänk på era mammor. Om någon hade gjort detsamma mot dom som ni gjorde mot mig.